Wednesday, not TV-day
De lagar svenskt dilamm på TV. Man kan ju bli hungrig för mindre.
Onsdagar är den sämsta TV-dagen. Häromveckan beslutade vi att vi skulle ha TV-fri dag på onsdagar, umgås, prata och vara kärleksfulla. Det höll inte så länge. Det räcker att man har en halvjobbig dag så vill man ju slänga sig i soffan, sunka till sig och bara sluta tänka. Inte bra det där. En bra tradition som vi däremot skaffat oss är att vi brukar lägga oss i sängen vid nio och läsa. Det blir två timmars läsning om dagen nästan. Bra det.
Appropå Sofie så måste jag säga att jag gillar att vara gift. Jag älskar min son och han gör mig ständigt lycklig men någonting som jag alltid blir glad av är när jag tänker på min och Sofies relation. Även om den givetvis har sina irriterande ögonblick, som jag antar att alla relationer har, så är den fylld av väldigt mycket värme och glädje. Jag gillar också att jag känner henne på ett annat sätt än alla hennes kompisar. De kanske har känt henne längre men jag tror att jag känner henne bättre. Jag vet vad som gör henne lycklig, ledsen, rädd, nyfiken osv. Jag behöver tex inte fråga om hon är trött. Om hon börjar klia sig över hela kroppen så vet jag att hon är trött. Jag älskar att jag vet det och jag älskar henne.
Awwwwwwwwww!
