Tryggare kan ingen vara
När jag var liten lekte och drömde jag mycket. Om somrarna spenderade jag väldigt mycket tid på min mormor och morfars landställe i Värmland eller i pappas by i Grekland. Grejen med båda Värmland och Grekland var att jag var ganska ensam och fick lära mig att leka och fantisera mycket för mig själv. Visserligen hade jag kusiner som kom förbi då och då i Värmland men jag är en mittenkusin och den av mina kusiner som ligger närmst i ålder är fyra år yngre, vilket är ganska mycket när man är 5-10 år. I Grekland hade jag en syssling som var ganska nära i ålder men då kom språket i vägen istället (jag var duktigare på Grekiska när jag var mindre men ändå aldrig flytande). Jag var helt enkelt tvungen att leka själv.
I Värmland blev det mycket fantasy-aktiga lekar. Jag var Lille Hoppsan den röde (av någon anledning var Lille Hoppsan i den tecknade versionen av Robin Hood min favoritkaraktär). Lille Hoppsan den röde var en väldigt modig krigare som sköt med båge, fäktades och sprang omkring i skogarna överallt. Han var en duktig spårare, någonting jag fått av alla indianberättelser som min morfar läst för mig, och han besatt även magiska förmågor. De magiska förmågorna var inte överdrivet imponerande utan de sträckte sig till att kunna trolla fram banana split och annat gottigt precis när jag ville. Jag gick ofta omkring på ängarna och i skogarna och svängde med svärdet, trollade fram glass och drömde att jag skulle växa upp och bli en riktigt häftig magiker/krigare/kanin klädd i rött. Det blev inte riktigt så.
I Grekland var lekarna något annorlunda. Det gemensamma var det lite krigiska inslaget. Skillnaden mot Värmland var att jag inte hade några ängar eller skogar att springa omkring i så det blev att jag fick utgå ifrån det 100 år gamla stenhuset som mina farföräldrar bodde i. Vad jag däremot hade var ett riktigt häftigt leksaksgevär som verkligen pangade ordentligt och som jag retade gallfeber på de siestande grekerna med. Min grekiska karaktär blev i alla fall en vaktande soldat som satt i sovrumsfönstret eller på balkongen och med ett sinande lager av ammunition pricksköt fiendesoldater som smög sig upp för berget och mellan byns hus. Min soldat var ofta sårad, törstig och utmattad och var verkligen tvungen att uppbåda sina sista krafter för att kunna pricka sina analkande fiender.
Jag trivdes ganska bra i dessa två världar. Jag var nöjd och trygg, till och med när jag var en sårad soldat. Funkar det för alla barn, även för dem som far riktigt illa? Jag hoppas det.
