Var sak har sin tid
Min kollega kom in häromdagen med sin 8 månader gamla dotter. Jag fick genast en fråga om jag saknar den tiden med Algot. Jag kunde inte riktigt svara faktiskt och sedan dess har jag tänkt lite på det. Jag har kommit fram till både ja och nej. Jag saknar den villkorslösa tillgivenheten som man kan få av sitt 8 månader gamla barn, känslan av att man är hela hans värld och det mysiga i den enorma tryggheten som han får av att man går med honom i famnen och vaggar honom lite. Däremot saknar jag inte att inte kunna kommunicera ordentligt, att han skriker och man vet inte varför, att behöva mata honom istället för att han äter själv och att hela tiden vara uppmärksam på att han inte tuggar i sig en sladd eller delar av mattan. Det var visserligen mysigt att mata Algot men det är väldigt skönt att man kan äta samtidigt som honom numera.
Jag älskar att se Algot utvecklas. Det är helt otroligt när han börjar formulera meningar, tankar eller när man ser att han leker på riktigt, med ett mål liksom. Det är jättekul att se att han kan underhålla sig själv och man blir helt chockad när han börjar känna igen bokstäver eller börjar räkna. Det är helt enkelt så att allt har sin tid och det gäller att njuta av varje period för den kommer inte igen.
Algot 8 månader
Agge 27 månader
